Rätt tanke – fel metod.

Med glädje konstaterar bloggen att förbundet har tänkt till och att Ungdomsutskottet gjort en insats. Man vill utveckla spelarna individuellt. Äntligen, kan man säga. Man vill komma bort från metodiken att i försvaret ställa upp alla sex spelare med hälarna på sex meter. För man har nu insett att man med den metoden lär sig, ja, att stå med hälarna vid sex meter.

Det här gjorde man åtminstone i Danmark i tiderna. Man utvecklar rörlighet och individuellt kunnade i försvar. Men man utvecklar ockå anfallsspelet. Rörelse utan boll. Tidspress. Dribbla, finta, löpa.

Så man rekommenderar helt enkelt man mot man-försvar över hela planen vid tappad boll. Pedagogiskt finns här dessutom den poängen att man helt enkelt rör sig mera på träningarna vilket på sikt gör våra spelare mera konditionsstarka. Och friska.

I sin stora iver att komma med något nytt trasslar man dock till det i själva utförandet. Man ger en skiss på de försvarsmodeller man rekommenderar för de olika åldersklasserna. Detaljerna i dem kan och skall diskuteras men det helt otroliga är att man utan förankring i klubbarna tänker införa förändringen från och med hösten?! I alla juniorklasser?!

Här en räcka ifrågasättande punkter:

• Vilken metodik skall tillämpas på träningarna?
• Kommer kravena på tränarutbildning att skärpas till?
• Kommer förbundets träningschef och/ eller nämnt ungdomsutskott att åka runt och instruera?
• Hur skall domarna, som med all respekt har fullt upp redan nu, klara av att övervaka att rekommendationen följs?
• Vilken straffskala skall tillämpas för dem som trotsar rekommendationen?
• Varför kör man alla junioråldrar på en gång? Kunde det inte ha varit bättre att inleda med de små, upp till D-juniorer första säsongen, och sen med tiden bygga ut metodiken till C-juniorer och kanske B-juniorer?
• Vilken insikt om handboll ger man prov på när också A-juniorerna omfattas av rekommendationen? Den här säsongen hade vi herrlandslagsspelare i A-juniorserierna…

Avslutningsvis frågar bloggen hur man sett till att också i fortsättningen utveckla niometerskyttet. Och det uppställda anfallsspelets tre faser; start, bearbetning och avslut. Och i vilken utsträckning har ungdomsutskottet beaktat centerspelet som av hävd är vår svagaste position. Med- och motrörelser kan man kanske med denna rekommendation ännu få med i spelet. Men hur blir det med spärrarna (läs screen)? Topspärren som håller ner försvaret för skyttet bakifrån. Sidospärrarna som öppnar för genombrott. Och “frontspärren” för centerns egna avslut…

Men som sagt. Bra idé men tänk nu för guds skull igenom hur denna radikala förändring skall få önskad effekt. Nu riskerar den fjäskas fram till ännu ett misslyckande i finländsk handboll.

Förlåt nu bara!

xxx

I och med detta försljuts bloggavslutet med åtminstone en vecka. Så, håll gluggarna öppna.

Inlägget Rätt tanke – fel metod. dök först upp på Johan Nyberg bloggar om handboll.