Ros, ris, ras, pris…

Här ett litet svep över säsongen som gick. Helt allmänt tycker bloggen att man fortfarande stampar på stället. Nationer som förr kunde besegras drar ifrån. Vi gläder oss idag över att klara Luxemburg i ett förkval till ett kval (även om vi förlorade hemma). Ännu 2001 blev vi sura över att förlora den sista drabbningen i en direkt avslutande duell gällande slutturnering (då var vi 17 minuter ifrån…). Handbollen går givetvis i cykler den med. Men bloggen oroar sig över att de som har ansvar inte tycks se att andra drar iväg. Och det lilla man kanske ser leder inte till åtgärder.

Det är beklämmande.

Att Cocks vinner Baltiska ligan är något som givetvis kan gläda också andra än Riihimäkiborna. Ett långt och ihärdigt arbete fick en fin belöning i och med den pokalen. Att man nu dessutom får rätt att kvala in till Champions League är också ett steg i rätt riktning. Där kommer dock väggen emot. Tidigt. Och hårt. Men det är nog ändå en framgång, om än en liten en…

Glädjande är också atmosfären. Var man än bläddrar, vad man än hör och delvis vad man än upplever hör man små glädjetjut över den lycka handbollen ger båd´ gammal och ung, båd´ lätt och tung… Där givetvis ett framtidskapital att bygga vidare på.

Den mest positiva handbollsnyheten för året är i bloggens tycke det nyöppnade handbollsgymnasiet i Kisakallio i Lojo. Dylika satsningar på de unga för på sikt oss framåt. Att koncentrerat kunna studera och träna regelbundet har många andra grenförbunds ungdomar kunnat göra länge redan.

Så jo, grattis till det utvecklingssteget!

Sen tänkte bloggen lite halvkåsera kring vår handboll, göra några utnämningar och ge lite annorlunda priser.

Årets “v-n liitto”- pris: Damlagens sämre halva i januari. -Va? Tar säsongen slut för vår del redan andra mars? -Skandal!

Pris: En kopia på serieprogramförslaget som torde ha skickats ut i juni, senast juli, 2015…

Årets överdrift: Nästan samtliga uttalanden i press inför och under finalerna och i samband med damlandskamperna. Vilket spel för galleriet. Vilken underskattning av konsumenterna. Vilken uppvisning i klichéhandboll. Citaten: 1. “Nästa match vinner vi.” 2. “Vi har lärt oss hur dom spelar.” 3. “Vi har utvecklats massor.”

Pris: En plastmikrofon utan anslutning.

Årets “tro inte på oss själva”- pris. Atlas och herrlaget. I tidigt skede på hösten förklarades offentligt att Cocks är totalt överlägset och att ingen annan i landet kan vinna dom. Sant. Ingen annan gjorde det heller. Men inte slog nämnda vandalska skrytbygge alla andra heller… även om man just vid stunden av uttalandet kunde  tro att Atlas nog är klart nästbäst i Finland. Citatet: “När man tror riktigt starkt på något kan det förverkligas.”

Pris: Freddi Mercurys “We are all the loosers”.

Årets bastukväll. Åbohandbollen. Traditionellt. Studentikost. Och otroligt framgångslöst. Citatet: “Va, e de´match i morgon?”.

Pris: En varm Red Bull.

Årets mest onödiga (Det sk. ÅMO-priset): Dynamo Riihimäki. Vann över BK och jäklades med några andra. Lika långt från elithandboll som vilket bobollslag som helst. Citatet: “Vi samlar en kiva porukka och träffas i Sjundeå Cup i vår igen”.

Pris: Säsongkort till Cocks´matcher.

Årets utnämningar: Bloggen sällar sig avslutningsvis till den långa kön av gratulanter gällande de utnämningar handbollsmänniskor fått i västra Nyland. Sutinen i BK, Czarnecki och Johansson, liksom mamma Lönn och pappa Laitinen i Sjundeå. Fint att många decenniers arbete handbollen till fromma premieras från ministeriumnivå. Citatet: “Va, vem är pappan?”

 Pris: Utdelat.

Bloggen lutar sig bakåt. Sätter sig i sin bruna trädgårdsstol. Tänder en liten brun, öppnar en brun liten kall. I skuggan. För att inte bli för brun…

Frid i era själar!

Inlägget Ros, ris, ras, pris… dök först upp på Johan Nyberg bloggar om handboll.