Handbollen behöver ett större engagemang

Urspr. publicerad som opinion i Hbl 3 juli 2015.

Ulf Andersson. Handbollsinstruktör och -utbildare, tidigare tränare i Åbo IFK.

Fick frågan att summera och ge min syn på situationen inom finsk handboll. Efter att ha lagt ner mycket tid för finsk handboll sedan 2009 och varit bosatt i Åbo under de två senaste åren är min upplevelse att det saknas engagemang och samarbete.

Jag vet att många tror att jag menar att det inte finns engagemang. I de flesta klubbar finns människor som visar engagemang och vilja att skapa något bättre för framtiden. Men det behövs strukturerat, förankrat och kraftfullt engagemang mellan alla parter.

Min åsikt är att handbollen i Finland är splittrad i ett skede då den egentligen borde surfa på den framgång som Mikael Källman och herrlandslaget skapat och som Jan Hagman och damlandslaget nu senast fyllde på med. I stället florerar mycket negativitet kring verksamheten i de olika landslagen och det är svårt att få grepp om och förstå helheten. Det är inte en enad bild som sänds ut till spelare och förbundskaptener. De ansvariga behöver ha en bättre översikt och insikt i vad som är problemet och hur det skall lösas.

Mitt svar är större öppenhet mellan förbund och föreningar. Det leder till en starkare känsla av att vilja engagera sig och samarbeta. Under min tid i Finland har jag hört många negativa synpunkter på landslagsverksamheten. Framför allt känner sig klubbarna distanserade från verksamheten. Signalen är att verksamheten är för sluten. Detta synsätt skapar inte mer engagemang eller samarbete, det blir heller inte motiverande att arbeta för landslagets bästa. Fokus blir i stället på det egna laget och den egna klubben.

När ungdomslandslagsverksamhet finansieras av föräldrar skapas per automatik en svårighet för alla att delta. På tidig ungdomsnivå är det förödande för ett land som Finland. Utslagningen kan och borde inte finnas. Här har förbundet en stor roll i att centralisera alla försök att skapa ekonomi och budget som övervinner den här typen av utslagning.

Framgångsrecept är svåra att komma på och vägen till framgång är lika svår att staka ut. Finland behöver influenser utifrån och det behövs en större öppenhet för de insatser som har vuxit fram och växer fram. När öppenheten finns kommer de nya influenserna att öppna nya ögon och ge nya möjligheter. Här är mina recept för finsk handboll:

• Centraliserade ekonomiska resurser för all landslagsverksamhet med sund fördelningspolitik.
• Konceptet för landslagsverksamheten och strukturen för varje landslag behöver utvidgas radikalt så att varje insats når bredare. Tanken att det finns genvägar måste bort.
• Innehållet, utvecklingen och målsättningar måste ägas av förbundet. Långsiktig utveckling skall baseras på Finlands spelidé på de olika nivåerna.
• Fysiken hos spelarna är för dålig för att mätas internationellt. Samtidigt ger det en för dålig förberedelse in i nästa landslagsnivå.
• Den långsiktiga utvecklingen av spelaren är för otydlig, vilket ger spelare som inte får rätt förberedelse till nästa nivå.
• Erfarenhetsåtervinningen från och mellan de olika landslagen (läs: förbundskaptener) är för svag.

Min tid i Finland har varit givande på många sätt. Det finns många människor jag stött på som ser ett behov och vad som kanske borde göras, tyvärr blir de inte hörda. Min resa med finsk handboll är i stort slut, många kontakter kommer jag att behålla och vissa insatser kommer kanske att ske i framtiden. Just nu ligger fokus på nästa uppdrag i Norge och Bækkelaget Håndball Dame Elite.

Till den som känner att den har funderingar kring och omkring denna text säger jag: Lycka till!

Ulf Andersson
handbollsinstruktör och -utbildare, tidigare tränare i Åbo IFK