Vad får det kosta?

 , Klistret

Nej, det ska inte handla om spelarlöner, tränararvoden, domarkostnader eller hallhyror. Det ska handla om idrott för alla.
Jag spenderade lite tid på att kolla vad det kostar att deltaga i lite, slumpvis utvalda, föreningar i lite olika lagidrotter. Hur resonerar man i din förening när man sätter nivåer för medlemsskap och, eventuella, terminsavgifter?

Diskussionen kom upp i min egen förening för ett par år sedan när en höjning av medlemsavgiften övervägdes. Efter många åsikter hit och dit kom vi fram till att en ensamstående förälder med en normallön och 3 ungar ska ha råd att ha alla barnen i vår förening utan att bli helt dränerad ekonomiskt. Efter höjningen gnälldes det en hel del och argument som att ”vi är, i princip, billigast i hela Skåne” (vilket vi också är) hjälpte föga. I mitt lilla samhälle finns nästan inga socialt utslagna människor utan domineras av en ganska, ekonomiskt, välmående medelklass. Gnälls gör det ändå. Oavsett!

Nåja: jag tittade på vad en junior får betala i olika klubbar och i olika idrotter. I min klubb kostar hela året 1300:-. I de flesta handbollsklubbar i Skåne och i de övre serierna (som uppger detta på sin hemsida) ligger årsavgiften på mellan 1800:- och 2300:- för junisarna. Dyraste jag hittade var en förening i huvudstaden där kostnaden låg på 3100:-.
En skånsk hockeyförening, i en lägre division, har en medlemsavgift på 250 riksdaler men sedan en träningsavgift på 1400:- för juniorerna TRE gånger/säsong! Totalt 4450:-.
Hittade också nån fotbollsförening som låg på ungefär samma nivå som handbollsklubbarna.
Inte medtaget här är vad utrustning kostar, vad spelarna får betala själva vad gäller cupspel, träningsläger mm. Inte heller har jag nån koll på vilka insatser som krävs av spelare och föräldrar i syfte att stärka klubbars ekonomi genom t.ex. försäljning.

Sååå… frågan är alltså: har alla råd att ha alla sina ungar i din förening? Idag när man pratar mycket om tidig utslagning rent sportsligt tycker jag att denna aspekten också bör uppmärksammas!
Finns det föräldrar hos er som ”pratar bort” sina barn från idrotten därför att de inte har råd?
Kan en sjukskriven, ensamstående 3-barnsmamma ha sina ungar i idrottsrörelsen?

Jag tänker på Simon Auléns livsöde, som gjorde stort intryck på mig. Hade han fortsatt inom idrotten om han börjat med hockey eller motorsport eller nån annan idrott som är erkänt dyr? Tillåt mig tvivla….

Till sist något helt annat.

När jag gick i skolan, mestadels på 70-talet, och det var skolgympa såg det ut såhär: Ungefär 20% var otroligt idrottsintresserade och aktiva. Ungefär 20% var helt ointresserade överhuvudtaget och resten i varierande grad där någonstans mitt emellan. När man utövade lagsporter var några få helt dominerande och ett antal stod, med de klassiska färgade banden över axeln, och tittade på. Häromdagen kollade jag in i sporthallen i byn under ett skolgympapass och konstaterade: samma sak nuförtiden. Hur svårt kan det vara att om du har t.ex. 3 sjundeklasser på skolan att dela upp dom efter färdigheter och intresse till gympan i stället för att köra den klassvis? Ett sådant upplägg hade gynnat alla (utom studierektorn som hade blivit tvungen att tänka till vid schemaläggningen). Med nuvarande upplägg tror jag att, i princip, alla tycker det är skittrist med skolgympa. Precis som på 70-talet…

Vi hörs igen och tills dess:

Ajö!

/Lasse


Tuoreimmat jutut
Ota yhteyttä

Juuri nyt emme ole linjoilla mutta lähetä sähköpostia niin vastaamme mahdollisimman pian.

Vaikea lukea? Vaihda teksti. captcha txt