Sic transit gloria mundi
BK-46 beslöt hastigt i mitten av juni att dra i handbromsen med anledning av ett snabbt försämrat spelarläge. Klubben drog tillfälligt tillbaka sin ansökan om licens för fm-ligan och sade sig istället börja med att bygga ett nytt lag med egna juniorer från 1. division. Några veckor senare, med mycket hårt arbete i bakgrunden, kunde dock klubben komplettera sin ansökan om fm-ligaplatsen och bli beviljad licens.
Det är igen på sin plats att påminna alla om att jag återger min personliga åsikt, inte förbundets officiella syn på saken. Något om det officiella bör jag nog säga, då alla kanske inte är helt på det klara med händelseförloppet. Efter att BK beslutat om att sänka sin ambitionsnivå till 1. division, var förbundet i konstant kontakt med klubben. Samtidigt formades det en stödgrupp av karishandbollens vänner som övertygade klubbens om att det finns förutsättningar för fortsatt verksamhet på liganivå. Från förbundets sida höll vi oss aktivt engagerade i ärendet. BK levererade sin nya spelarlista och bekräftade dom samtliga övriga uppgifterna i sin licensansökan. Samtliga granskades noggrannt och fördbundsstyrelsen godkände ansökan. Därefter kontaktades samtliga övriga ligaklubbar avseende läget. Alla klubbar var glada över att få BK tillbaka. Detta om det officiella.
Mycket kritik mot klubben efter beslutet att inte söka spel i ligan gavs i samtliga medier och noterades av Yle i antalet klickar om ”handbollskrisen i BK”. En av de mera kvalificerade rösterna i denna debatt var Robin Karlsson, som inte direkt sparade på orden.
Med denna bakgrund kan man nog ställa frågan hur det efter 55 säsonger i FM-serien, 1462 matcher, 1012 segrar, 20 guld, 5 silver och 3 brons — — med alla mått den mest stabila och framgångsrika finska handbollsföreningen – så kan man bara fråga sig hur det blev så här?
Jag bjuder på en snäv insikt. Jag hade äran att spela (en personligen ganska medioker säsong) i polkatröjan 2007–08 med Micke Källman som tränare. Redan då kändes det som något var lite annorlunda i Karis.
BK-46 herrlaget 2007-08. Bild: BK-46.
Samhället. Det förändras och medan vi håller fast vid våra vanor så går det oss bi. Så tror jag det blev för BK. Skämtsamt har det sagts att om du är född i Karis så spelar du handboll och blir bilmekaniker, elmontör, polis eller konduktör. Så är det inte längre. Samhället ändras. Karis saknar ”sug.” Dagens ungdom söker i allt större grad akademisk utbildning. Karis har yrkesskolan Axxell, men vill man bli magister eller kandidat eller vad som helst annat som kräver högre utbildning, så bär vägen bort från Karis. Staden är centralt belägen – det är lätt att åka till Karis från Åbo eller Helsingfors. Många har gjort det, men flera som jag samtalat med har blivit trötta på det. Har man familj och andra ansvar så är det tungt att åka bil 8–10 timmar i veckan. Det måste man ersätta på nåt sätt för att locka spelare. Här har BK fallerat. I Sjundeå tog man däremot vara på tillfället för att påpeka att man gör rätt och tar hand om sina spelare på ett bra sätt.
I diskussionen på webben kring spelaravhoppen så framhävdes klubbens anrika status och lojalitet mot föreningen. Dessa eldsjälar glömmer något. Lojalitet är inte en enkelriktad väg. Lojalitet kommer från tilltalande föreningsanda, ledarskap och förhållanden. BK har levt på gamla anor i gamla själar. Det är dags att tänka om och se verkligheten i vitögat.
Ett hopp ner till första division var bra, om det även bara varade en kort stund. För att stiga upp ska man nå bottnen. 1. division representerade denna bottnen för BK. En skam utan like. Det går inte längre stt fortsätta som inget hänt. Det här är ett bra tillfälle att fundera på var man är, vart man är på väg och vart man vill vara på väg.
Det underliggande problemet försvinner alltså inte med att omedelbart återta ligaplats. Karis är inte längre lika attraktivt för unga ambitiösa och ”urbana” killar och tjejer med framåtanda som tidigare. Handbollen håller inte riktigt nivå. BK kan knappast ordna med högskolor och storstadsinfrastruktur, men BK kan igen göra Karis till handbollens Mecka. Det finns inbyggt i föreningen. Idag blir det bara lite dyrare och kräver lite mera satsningar, engagemang och personligt bemötande. Att ta hand om sina spelare. Dagens ungdomar är mycket mera individer än sina föräldrar.
BK-46 har en massa styrka. Juniorsidan är späckad med tränare med sammanlagt hundratals års handbollserfarenhet och -kunnande. Klubben har en kultur som heter handboll. Många juniorlag i andra föreningar känner respekt och bävan för allt som heter BK-46. Nu gäller det bara att bygga utgående från egna juniorer och hitta bryggan till herrlaget som motiverar och lockar spelarna at stanna kvar i Karis.
